Att våga stå för något | Sverigedemokraterna Stockholms stad

Att våga stå för något

Reflektioner kring flygbladsutdelning vid Fridhemsplan, februari 2014

Jag ska berätta en historia. En sann historia. Om en kvinna mitt i livet. Hon är 34 år gammal och hon är jag. En helt vanlig mamma, syster, svägerska, kusin, sambo, kollega. En kvinna ”tillräckligt polerad”, om jag får lov att låna Jimmies boktitel.

En person som varit otroligt rädd genom sitt liv för vissa saker, men alldeles i synnerhet har jag varit rädd för att gå ut med mina politiska åsikter. Liksom du. Liksom många. Alldeles för många andra Sverigedemokrater. Jag har varit rädd för hot och våld. För att min familj ska drabbas. Jag har tre små pojkar och en sambo.

Men en dag för några år sedan tog jag mod till mig och gick med i partiet. Mitt parti. Vårt parti. Jag kom in i värmen och gemenskapen av att vara en Sverigedemokrat. Jag har inte ångrat att jag gått med i partiet. Aldrig. Men många gånger har jag nu varit rädd för min säkerhet och blivit hotad. Men det var inte som jag trodde. Det har inte varit min närmaste omgivning som tagit illa upp (utom några få) utan hatet, hoten, våldet har jag mött på Stockholms gator och torg. När vi delar flygblad och kampanjar. Från mina medmänniskor. Folk precis lika vanliga som jag själv. En del har till och med spottat och skrikit framför sina barn. Och det är det som varit det allra konstigaste. Sorgligaste.

Jag har gått från att känna mig och vara helt vanlig, till att leva ett liv med ytterligheter. I lördags kom jag hem från en flygbladsutdelning till sjuka småttingar som jag stekte korv till. Precis innan jag kom hem fick jag bevittna en man spotta två av mina kollegor rakt i ansiktet. Han hann skrika otäcka saker också, innan han sprang från platsen. Det tänker jag på när jag står i köket och steker korv och värmer korvbröd. Att jag är helt vanlig. Gör helt vanliga saker. Men de människor som spottar på mig, spottar på oss, ser inte det. De verkar se en rasist, en fascist, en icke-människa. För jag kan inte tänka mig att man spottar på en mamma med sjuka barn som steker korv. Men med en SD-jacka på blir jag plötsligt någon annan. Något annat. En representant för något ont.

Det är ju så fel. De tror så fel. Om mig. Om dig. Om oss och om vår politik. Jag är inte rasist. Inte fascist. Men jag är socialkonservativ och tycker att vi borde se till att ställa krav på de människor som kommer till Sverige och söker vårt stöd eller flyr från krig (eller både och). Det är så självklart. Men det gör mig inte till rasist eller främlingsfientlig. Jag är vanlig sa jag. Jag är gymnasielärare, som sagt mamma, sambo och har flera syskon. Jag ingår i högst normala sammanhang. Annars. Utan den där vita SD-jackan. Vanliga kalas. Vanliga bråk. Mycket vardag och mycket kärlek.

Men om jag inte vågar stå för något, då faller jag för allt. Liksom de andra vanliga som inte vågar göra annat än sparka, slå och spotta. Som mina barn när orden tryter tar de till våld istället för att prata med oss. Vi står ju där på gatan, redo att förklara, berätta. Visa vilka vi är. Vi står inte där för att bli spottade på. ”Använd orden”, säger jag till min sexåring när han skriker och inte får fram vad som är fel.

Och till er andra, ni som funderar på att gå med men inte vågat: ja det kan hända otäcka saker, men vet ni vad som är värre än spott: att falla för allt. Att inte våga stå för något. (Som sagt har även jag varit där och inte vågat.)

Läs på. Allt man vill veta finns på www.sverigdemokraterna.se Det var där jag började. Och resan tar aldrig slut. Jag vågar stå upp. Jag och alla andra i SD Stockholms stad står kvar på gator och torg. Gå med oss! Hjälp till.

2014 är året då SD intar Stockholms Stadshus. Jag vill att du är en del av det.

Mia Danielsson